julviva

Det är iskallt ute. Vi är bortskämda med plusgrader och min kropp chockas varje gång temperaturen vandrar lägre än nollan. Jag står i hallen på dagis längre än någon annan och drar på mig långkalsonger, fleecetröja och två par vantar. Huttrar inomhus trots knästrumpor under jeansen och längtar mest hela dagen efter kvällsdusch, värmekudde och varmt täcke.
Om nästan exakt en vecka byter jag ut den här kylan, fy fan va skönt. Sol och gärna inte lägre än 27 grader tack.

Sitter på tåget hem med Patz och det börjar äntligen fixa till sig. Jag har slutat gråta och lämnat den värsta deppigheten någonstans i Katrineholm. Jag är inne i någon värsta gnällmode och tårar trycker sig upp och ut genom ögonen för jämnan. Patric spelar starwars och orkar inte riktigt umgås med en supertrött dagistjej som snorar. Japp, ärlighet är rakt och brutalt. Välkommen till åttamånaderskrisen.
Som tur var infinner sig en gnutta lugn i mig när höghus byts ut mot trädstammar. Nu är han fast, fast vid mig och min hemstad, så jävla skönt. Och min familj har gjort värsta schemat för helgen så vi ska få ut så mycket som möjligt, så skönt. Om en och en halv vecka kommer asienräddningen och jag antar att bikini, 30 grader, sol, bad, öl och havet liksom gör det svårare att vara orolig. Peace

Reser mig från pendeltågets slitna säte med snortungt huvud och boken i famnen. Går vidare och ska precis gå av när en ung man klappar mig på axeln och räcker över mina vantar. Det är bara jag som får pirr i magen av sånt fint tror jag. (för övrigt är min träningsvärk brutal idag och jag glömmer nog det där med regelbunden träning, hehe)

Kör igenom ett yogapass, blir inte nöjd. Fortsätter, gör utfall på utfall och låter armarna skaka och pressar kroppen nedåt i armhävningarna. Fortsätter med magen tills den skriker och även då fortsätter jag. Ligger i en svettig skakhög på golvet och saknar tiden det här var lätt. Tiden då jag blev portad från gymmet. Tiden då jag kunde alla koreografier på SATS och levde med träningsväskan över armen jämt. Det var längesen och det känns. Motivationen kommer för sällan nu för tiden och kroppen jobbar mot och inte för. Mitt matintag har ökat och trötthet motas bort med socker. Kanske dags att ta tag i det här. Japp!

Det är storm ute. Fönstrena knakar och ibland piskar grenarna mot husväggarna och får det att låta alldeles skräckfilmigt. Vi står i duschen och jag tittar på din bröstkorg där vattedropparna rinner i mönster, alla påväg nedåt. Jag ler men du lyfter mitt huvud och säger "se inte så deppig ut älskling". Du ser inte vilken inverkan det har på mig. Hur jag fortfarande blir varm av att bli kallad så, för älskling. Eller att du kan läsa mig så bra att ett leende inte behöver betyda att jag är glad. Det är kärlek som spökar i mig, att allt fallit på plats och att vi känner varandra. Det gör mig så livrädd att tröttna, att sluta vara kär. Att Asien blir ett erkännande på att det har gått för lång tid. Därför är jag så glad för stormen. För den får mig att krypa närmare dig och fysiskt känna dina hjärtslag genom din tunna hud. Jag vågar tänka såhär för att jag vet att det är vi. Så himla länge. Jag hoppas du också vet det. Vi ska ligga i sängen hela dagen och lyssna på stormen och ikväll ska vi äta middag ute med kompisar. Vi maratontittar på Harry Potter och vinden tilltar utanför fönstret. Jag älskar att vara din.

Jag vill åka nu!! Bara packa ryggsäcken, ta Patric i handen och flyga över halva jordklotet. Jag förstår inte det här mörkret, eller tröttheten som gör mig lealös och oanvändbar. För att rädda mig själv och de kompisar jag har så behöver jag åka nu, bli pigg igen och bara bara göra kul grejer. Men det är ett tag kvar och mycket fix. Igår var vi hos polisen och gjorde nya pass och idag ska vi åka och ta fler sprutor. Sen är det musik som ska laddas in på ipods, linser som ska beställas, konton son ska skapas och väskor att packa. Men idag är det exakt tre veckor kvar. Och jag längtar som fan.

Åtta timmar på jobbet, en timme dit och en timme hem. Fyra timmar hemma innan tröttheten slår till och jag somnar hårt och vaknar klockan sex igen.
- hur mysigt jobbet än är så är det så deppiga siffror. Jag vill sova till nio, äta frukost i trehundra år, spontanträna, vara med de jag älskar och dricka alkohol en tisdagkväll. Hur bortskämd är jag inte då? I framtiden vill jag ha ett jobb där jag kan jobba mycket hemifrån och helst i någon slags projektform. För den där insikten av att man är mer på jobbet än med sin familj, det liksom suger ju. Eller? Försöker intala mig att vardag och rutin är skönt, avslappande. Låta sig somna tidigt på kvällarna, ha ett fast matmönster och känna sig betydelsefull. Det funkar sådär. Jag är i alla fall glad att jag inte längre gråter dagen innan jag ska till jobbet (varför varför varför kan det någonsin vara värt att ha ett sådant jobb?) utan faktiskt känner mig glad. Det gör glaset halvfullt!

Lyssnar på morgonpasset och har ungefär en timme kvar innan jag är framme på jobbet. Kan inte låta bli att vara så himla glad för att jag har ett så grymt jobb som jag trivs på! Måndagsångesten minskar lite på grund av det. Nu ska jag slumra lite.

Det senaste inlägget skrev jag, som ni kanske förstår, på nyårsafton. Den kvällen slutade ensam i claes lägenhet efter att mobilen laddat ur i Skarpnäck och låtit mig frysa ihjäl osv osv. I alla fall, ville mest säga att jag myst ute i Nacka med bästaste Sandra och zinni och är nu påväg hem till världens bästa pojkvän. Heltidsjobbet har börjat och det är mycket vardag att vänja sig vid. För att göra det lite lättare kommer mormor hit i helgen och vi ska lyxa på hotell! Dessutom kollar jag och patz sönder misfits som är sååå bra att jag avlider. Ville bara säga att jag lever!

Nu sitter jag på tåget, bästa musiken rullar i öronen och champagnflaskan vilar stadigt på golvet. Det kommer bli niiice.
Såklart gör det lite ont att lämna k-town och familjen. Har dessutom hunnit träffa då härliga kompisar! Cyklade hem till Julia här om dagen och hängde med henne och Philip och insåg hur mycket jag saknat henne. Hur skönt det var när det tog trettio sekunder från min dörr till hennes. När vi var heartbroken together, hur nykära vi var i sälen och hur vi alltid hinner med catch-up över några koppar te. Guld värd tjej!
I alla fall, idag för 18 år sedan föddes min lillebror. Han är stor nu och mamma och pappa försöker släta över att de nu (på pappret) har två myndiga kids. tur för dem att vi alltid alltid kommer behöva dem! I morse hade vi i alla fall födelsedagsbrunch och åt tårta. Och nu är det snart dags för fezt. Ska dock till vårdcentralen först, kanske blir lugnare än väntat ikväll... Gott nytt år!