halvtomt eller halvfullt?

Åtta timmar på jobbet, en timme dit och en timme hem. Fyra timmar hemma innan tröttheten slår till och jag somnar hårt och vaknar klockan sex igen.
- hur mysigt jobbet än är så är det så deppiga siffror. Jag vill sova till nio, äta frukost i trehundra år, spontanträna, vara med de jag älskar och dricka alkohol en tisdagkväll. Hur bortskämd är jag inte då? I framtiden vill jag ha ett jobb där jag kan jobba mycket hemifrån och helst i någon slags projektform. För den där insikten av att man är mer på jobbet än med sin familj, det liksom suger ju. Eller? Försöker intala mig att vardag och rutin är skönt, avslappande. Låta sig somna tidigt på kvällarna, ha ett fast matmönster och känna sig betydelsefull. Det funkar sådär. Jag är i alla fall glad att jag inte längre gråter dagen innan jag ska till jobbet (varför varför varför kan det någonsin vara värt att ha ett sådant jobb?) utan faktiskt känner mig glad. Det gör glaset halvfullt!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0