julviva

Det är storm ute. Fönstrena knakar och ibland piskar grenarna mot husväggarna och får det att låta alldeles skräckfilmigt. Vi står i duschen och jag tittar på din bröstkorg där vattedropparna rinner i mönster, alla påväg nedåt. Jag ler men du lyfter mitt huvud och säger "se inte så deppig ut älskling". Du ser inte vilken inverkan det har på mig. Hur jag fortfarande blir varm av att bli kallad så, för älskling. Eller att du kan läsa mig så bra att ett leende inte behöver betyda att jag är glad. Det är kärlek som spökar i mig, att allt fallit på plats och att vi känner varandra. Det gör mig så livrädd att tröttna, att sluta vara kär. Att Asien blir ett erkännande på att det har gått för lång tid. Därför är jag så glad för stormen. För den får mig att krypa närmare dig och fysiskt känna dina hjärtslag genom din tunna hud. Jag vågar tänka såhär för att jag vet att det är vi. Så himla länge. Jag hoppas du också vet det. Vi ska ligga i sängen hela dagen och lyssna på stormen och ikväll ska vi äta middag ute med kompisar. Vi maratontittar på Harry Potter och vinden tilltar utanför fönstret. Jag älskar att vara din.