julviva

Sen förresten hörni (som är ett strålande ord förresten) tycker jag att ni måste läsa Amandas blogg! Hon skriver så himla bra och man blir liksom pepp på allt typ. Just nu är hon kär i sin pojkvän Linus som hon varit ihop med i fyra månader och skriver om här, hon har börjat universitetet och hon är absolut filmtokig! Dessutom levererar hon världens finaste bilder från sitt hjärta och en del råbra inlägg som ALLA måste läsa, tycker jag då. Som det här som handlar om delfinslakten i Japan.

Det är lustigt hur mitt liv rusar upp och ner just nu, som en andra pubertet som får mig att glatt ringa min mamma på morgonen och berätta "mamma i höst ska jag bli dagmatte åt massa fina hundar och jag kommer bli så lycklig" för att på kvällen ligga och torka irriterande tårar på kinden för att man svimmat på jobbet, legat i ett vilorum och aldrig någonsin blir av med magvärken. Och gå ut med hundar? Vem tror jag att jag är, miljonär eller något. förlåt, men tanken på att bli lycklig var så lockande. Allting är så himla lätt, och sen så himla svårt. Tusentriljoner val och det är inte så konstigt att man väljer fel då och då. Samtidigt känner jag mig på något sätt vuxnare, mognare, jag väljer bort människor jag inte vill ha i mitt liv, jag inser att jag inte behöver vara överallt hela tiden. Men jag vill ju. Jag vill vara med alla mina kompisar i hela Sverige, med mina fina pojkvän, med min familj. Jag vill ha ett jobb där jag jobbar så lite som möjligt, har så roligt som möjligt och känner feta cash. Jag har aldrig haft ett välbetalt jobb. Att vara hemma från jobbet kräver alltid lite räkning på fingrarna för att få det att hänga ihop. Hur.jäkla.jobbigt. Men sen har jag ju alltid prioriterat att ha kul också.

I morse gick jag upp tio, gick ut i köket och bredde en macka med messmör på. Kröp upp i sängen igen och tuggade i mig lingongrovan, spelade lite bakery story och tittade på mina fina sambos som znoosade ungefär en miljon gånger. Sen drog jag på mig ett par shorts och snörade löpskorna.

Nu är jag 20!!! Och för exakt just tjugo år då hade mamma en liten bäbis på magen och pappa hade väl (förhoppningsvis) botat sin lilla bakfylla med att ta tusen bilder på mig och ringa en miljon samtal. Mammas kompisar hade vid den här tiden vaknat vid liv efter gårkvällens konsert och undrat lite luddigt om Eva verkligen ringt i morse och sagt att hon fått en dotter? Men yes, så var det sagt. Och fan vilken tur att just jag kom till världen, för jag har verkligen haft så himla kul! Haft en grym barndom med bråkig lillebror, två jobbande men kärleksfulla föräldrar och världens finaste bästa hund (som jag för övrigt firar min födelsedag utan för första gången på elva år). Jag har börjat skolan, fått kompisar, blivit retad, fått bra betyg, fått grymt dåliga betyg (matte hallå). Jag har blivit kär, fått mitt hjärta krossat och rest mig upp igen. Jag har tagit studenten, flyttat hemifrån, börjat tjäna min egen lön. Jag är tjugo år, om fyrtio år är jag sextio och har fem år kvar till pensionen. Jag är för tusan ingen tonåring längre, ono. Det här känns ganska bra. Födelsedagen spenderas i lägenheten på Telefonplan med Fredrik, jag har magkatarr och f-boy har ångest över listan vi har gjort över saker vi borde göra idag (ingen orkar). Men shit, livet är fint ändå. tackhej

Tja mates. Nu fyller jag 20 om en halvtimme, feels great! Min magkatarr som varit konstant i tre dagar känns rätt lugn och ja, det blir nog elva timmars jobb imorgon. Sen hägrar den, semestern. Karlstad, Arnön, Stockholm, Husarö. Tågresande, goda frukostar, bada, läsa, sova, åka båt, mysa, gå på dop och allt det där. Hur nice som helst och jag är superpepp! Sen är det tolv pass kvar på jobbet och sen ska jag ta en roadtrip i landet och hälsa på saknade vänner och familj. Sen kanske kanske ägna en tanke åt hösten och vintern.

Det som händer är den där jävla iphonen - som jag älskar. Där finns ju facebook, en kamera med kvalité och dessutom instagram. Men ingen jäkla blogg.se-app, varför? Mitt bloggande försvinner ju fort som tusan, vilket ju är sorgligt. Jag saknar ju egentligen att skriva. Jag vill ju berätta att idag, när jag börjar kvart i fem, kostade jag på mig att sova till kvart över tolv (!) bara för att jag verkligen behövde. Och att jag nu verkligen behöver gå och köpa mjölk så att jag kan göra mig de där pannkakorna jag vill ha. Eller att jag ringt efter en ambulans. Eller att jag i morse vaknade i Patrics famn och det var världens mysigaste. Hur jag läser en så bra tonnårsbok att jag ibland snubblar i trappor för att jag i klassisk Hermionestil läser medan jag går. Och att jag precis doppade hela min kamerasladd i min filmjölk så att jag precis i detta nu inser att den inte fungerar.... okej nu fungerar den.

Hallå där. Jag står i köket, kokar pasta till en makaronigratäng och fixar typ chili con carne. Känner att här vankas jobb i åtta dagar och jag har verkligen inte råd med greenroomkäket (bye bye älskade kycklingspett). Men sen väntar fem hela dagars semester som precis gått igenom och jag längtar ihjäl mig. Kroppen och hjärnan är trötta som tusan och dagarna går långsammare än långsamt även om jag har kul. Nu för tiden kräver kroppen typ nio timmars sömn för att ens kunna prestera. Något som går sjukt dåligt ihop med alla nya vänner och utekvällarna här uppe. Jag antar att de som finns kvar sen är de som finns på riktigt, de jag ska hålla fast vid.

Just nu ligger jag i soffan med mitt CV och det personliga brevet framför mig på skärmen. Första augusti har passerat och nu kan jag snart börja nedräkningen på Gröna Lund och den här sommaren. Vilket ju i sig betyder att min cash flow kommer ta slut efter september, något som ju inte alls känns så kul. Det är alltså dags att verkligen ta tag i den där framtiden. Ganska naturligt började jag titta tillbaka lite på vad jag gjort sen jag tog studenten.