julviva

Kommer ni ihåg när jag skrev om hur jag grät så hela min kropp skakade på pendeltåget från t-centralen till Huddinge när min vän hade dött? Och hur det då tillslut kom fram en kille i Årstaberg, strök mig över armen och räckte mig en näsduk.

Jag gjorde precis samma sak med en tjej som satt mitt emot mig på tuben. Helt förstörd var hon och jag ville bara krama krama krama men gav henne istället mina lambinäsdukar och klappade lite tafatt. Känns bra att få ge också. Bättre till och med. Hjälpa medmänniskor, wiiiii.