julviva

Något av det första jag fick reda på i morse när jag vaknade var att Kristian Gidlund hade gått bort. Var död. Hade förlorat kampen han kämpat så himla länge. Första känslan var förvåning, följd av sorg. Kunde ha dö på riktigt? Som vanliga dödliga? Ja. Det är väl det som är så himla makabert med hans historia. Jag scrollar senare igenom Aftonbladets feed och hittar en video ifrån när han och hans band är med i Jenny Strömstedts talkshow. Där säger han att han är mer sugen/inspirerad till att leva än han någonsin varit. 

 

Jag tänker att det är det jag får ta med mig när en stilla tår faller nerför kinden på tunnelbanan till jobbet. Att han verkligen i varenda jäkla blogginlägg berättat på något sätt hur värdefullt livet är. Faktumet att han faktiskt släpper en bok postumt är också väldigt häftig tycker jag. Att hans resa fortsätter, precis som jag hoppas att den gör på riktigt, fast på ett lite annorlunda sätt. 

 

Det första jag gjorde på vägen hem från jobbet var i alla fall att köpa ett Rosa Band. Vill stötta Cancerfonden på alla sätt och vis idag. I år är det också särskilt fint dåElsa Billgren och hennes mamma designat det ihop, med deras tumavtryck. Det åkte på direkt förstås. (Tillhörande kläm på brösten med Julia tillkom självfallet och knut hittades självfallet men var tydligen ett muskelfäste... KÄNN OFTA så försvinner sånna panikattacker).