en regnjacka och en bekännelse.
Bara för att beslutet var mitt behöver det inte betyda att det var lätt eller att jag inte saknar. Tro mig, jag tänkte över just det där beslutet så mycket att jag glömde äta, dricka eller nästan andas. Jag gav det allt. Jag försökte. Jag ville. Det gick bara inte.
Julia hämtade mig på en klipphäll i skogen fylld med vassa barr, glasbitar och kottar den eftermiddagen. Jag kunde inte gå. Jag skrek och jag grät. Det var inte lätt, vad ni än tror. Det var säkert lättare för mig. Men det var inte lätt.
Kommentarer
Trackback
