du kan ringa vem du vill, men ändå ringer du mig.
Musiiiiiiken. Min sensommarlista ska nu vagga mig till sömns i detta röda SJ-säte, trots fler pepplåtar än vanligt kanske. Att upptäcka ny musik är en sån jävla lyx, att lära sig nya förutsägbara texter till en Timberlake-låt eller, lite fånigt sådär, gunga kroppen till en tung hiphoplåt och börja fundera på guldtänder.
Jag flyttade inte till Örebro som ni märkt. Livet tog en annan vändning och jag följde med utan säkerhetsbälte. Hur svårt är inte det då? Att vika från en väg som varit tydlig så himla länge och som skulle blivit jävligt bra förmodligen. Men en väg som helt plötsligt blev ogenomförbar för att hjärtat valde att bryta tystnaden och säga väl valda ord.
Det är slut mellan Patric och mig. Jag sårade honom, den människa jag minst av allt ville såra. Men det gjorde jag. Nu är han i Örebro och jag på ett tågsäte i mitten av Sverige. Det är läskigt att berätta, men det måste sägas, även om det kunnat gå att läsa mellan raderna. Som vanligt med denna blogg, berättar jag för att jag ska kunna gå tillbaka och se vad som hände, hur jag mådde och hur livet ter sig. Rent egoistiskt syfte. Hårt och kallt kanske? Kanske har jag blivit så.
Nu shufflas ännu en ny låt fram i spotify. Jag ska ta en klunk hallonad och en tugga svenskt äpple. Luta mig tillbaka, försöka förlåta, försöka klura ut livet, försöka njuta av tillvaron som den är, med nytt jobb och ny musik. Nya vänner. Jag får väl ta ett sug på brikanylinhalotorgrejen sen innan jag kliver in på nya jobbet. Jag har leobyxor och är redo för tre och en halv timme på älskade Twillan. Jag är 22 år och du läser om mitt liv, min livshistoria. Egoboosten och förbryllingen över det faktumet kommer alltid stå kvar. Men stanna gärna, i will.
