den är här igen.
Måndagmorgon, jag börjar sju som vanligt. Det är nästan minus 10 ute och himlen är klar. Jag tror mina tårar är slut för nu, jag brukar vara intensiv. Ändå blir jag upprörd över reglerna över saknad. Jag förstår att hans familj, hans vänner som känt honom så himla länge - de känner en saknad så enorm att den inte går att sätta ord på. Men jag saknar också, om än säkert mycket mindre. Men låt mig sakna.
Nu lämnar jag ön, passerar bron med Östersjön under mig. Jag orkar. Jag ska träffa mina fantastiska under på jobbet och de om några kan få en på andra tankar. Sandkakor, pärlplattor och Sean Banan till exempel.
Kommentarer
Trackback
