julviva

Jag åkte upp till Stöten i december 2010. Genast träffade jag honom. Mekaniker, där för cirka tionde gången, bodde en dörr ifrån oss i 6554. Jag var relativt livrädd i början, jag ville liksom inte skämma ut mig. Men så en dag hade jag bestämt mig för att tvätta mitt och mina roomies arbetsställ i 90 grader (!). Tvättmaskinen la av och luckan gick inte att få upp. Sabina och jag kom fram till att en liftmekaniker förmodligen också är bra med tvättmaskiner så efter cirka en halvtimmes funderande ringde vi på. Och Erik Gavling hjälpte ju oss självklart. 2 gånger till på samma säsong fick han hjälpa till efter att jag bestämt mig för att tvätta. Tjänsterna återgäldades med chokladbollar oftast. 

 

På hans 30årsdag gick vi upp tidigare än vanligt och gjorde amerikanska pancakes som vi sen skrev 30 på med chokladsås. Tror att han faktiskt kan ha blivit lite rörd den gången. Senare envisades han med att vi skulle följa med upp och käka födelsedagsmiddag med hans gamla säsongsvänner som var uppe. Det var så han var, givmild, lätt att komma nära inpå. 

Jag minns särskilt den där vårdagen då väldigt många av oss gick ner till den där forsen/¨ån/floden och grillade korv och bara hängde. Jag vet att han har varit där så himla många gånger, han kan stället utan och innan. Det finns en bild på oss två där ifrån när vi grillar korv ihop, vi sitter på huk och jag lutar mig lite mot honom och han har en bärs i handen. Vi ser båda så jävla lyckliga ut att det måste sticka i andras ögon. 

Jag var så extremt ledsen när säsongen tog slut, men han torkade mina tårar när jag slängde mig i hans famn på parkeringen mitt i natten.

Nu är han död. Dog görandes det han älskade mest. Är det sorgligt eller fint? Jag tycker nog att det är sorgligt att man kan dö av det man älskar mest av allt. "30årig man död i lavin i Åre". Så är det han. Och han kommer finnas i kvar i så många människors minnen, och väldigt starkt i just mitt. 

Vila i frid Erik Gavling. Du är saknad.