hälsa på de små.
Sitter på tunnelbanan med en liten klump i halsen. Magen gör ont, precis där det nyss flög fjärilar av lycka.
Öppnade grinden och drog in doften av häggen som hänger över vagnarna. Barnen sprang runt i sina sommarkläder, kinderna var redan bruna och skorna låg slängda i sandlådan. J får syn på mig och tittar sen bort snabbt. Hon känner inte igen mig. Jag går närmare. Hälsar på Linda och Patricia och lämnar över nyckeln. De är också somriga och dricker varsitt glas vatten. Några av barnen kommer fram, tittar nyfiket upp och E slår armarna om mina ben och springer sen därifrån. J kommer fram igen, tar tog om mig och kramar mig hårt och säger "du ser så himla konstig ut, på ögonen". Jag skrattar och säger att det är för att mina ögonfransar har blekts i solen och för att jag inte har någon mascara på mig.
J och de andra sexåringarna har avslutning ikväll. De ska börja skolan i höst. Just de barnen har sett mig komma och gå i två år. De är stora nu.
Gör ont i hela mig när jag går därifrån. Skrikande och vinkade står barnen och tittar på mig när jag går och kastar slängkyssar mot dem på skoj. Deras skratt är det sista jag hör innan jag går över vägen mot tunnelbanan. Satan vad lyckligt lottad jag är som får jobba med de där ungarna ibland. Göra sandkakor, hoppa studsmatta, förklara vem Jesus var och få höra att jag ser konstig ut utan smink.
