mitt enda liv.

Jag lyssnar på sommar i P1 idag. I Julia och Fredriks soffa, på en parkbänk i skuggan, på balkongen, under en filt. Jag började med Filip Hammars. Denna man som pratar om att vi får vara precis hur vi vill, som älskar det annorlunda, omfamnar dem som är det. Han pratar om sin syster Linda, känd från "en annan del av Köping". Han får mig att skratta och bli alldeles varm i magen. Jag ser så mycket i den korta man som för några timmar sen "bara var rolig och liksom skarp" som jag nog hade beskrivit honom. Och så pratar han om sin dotter som kommer i november. Han är så jävla nervös, men så himla redo och nyfiken. Hans sommarprat lämnar mig nöjd och liksom glad.

Lyssnar på Jonas Gardells sommarprat. Jag avgudar ju den människan, hans egenhet och ändå mod att gå långt och aldrig tumma på vem han är. Han citerar Astrid Lindgren, pratar om mötet med Meryl Streep, om att inte bli vald.
Sen pratar han om torka aldrig tårar utan handskar. Allt kommer tillbaka från de vinterveckor då den tv-serien ständigt var på allas läppar och i alla fall mycket ofta i mitt huvud. Han berättar om hur media helt ärligt skrev om "bögpesten" eller om hur "de oskyldiga" var offer, alltså de som blivit HIV-smittade via blodtransfusioner till exempel. De homosexuella, dem var det rätt åt.
Gardell hade också med ett ljudklipp från när Kronprinsessan talar på vad jag tror är QX-galan. När han spelade upp det grät jag med handen, fortfarande med ett fast grepp om diskborsten, över munnen. Den upprättelsen de som satt där måste upplevt, den måste varit så enorm. Det gläder mig något så in i helvete.

Sist lyssnade jag på Kristian Gidlunds sommarprat. Borlängeson, före detta trummis i Sugarplum Fairy, skapare av bloggen "i kroppen min" och - det han är känd för, döende i cancer. Jag visste ju redan från början att det här skulle bli ett tufft program. Hans vackra röst som beskriver smärtan i kroppen, maktlösheten och oron över att hans död kommer vara det största som händer hans föräldrar, det kommer gäcka mig länge. Och när han berättar om hur han postat ett brev utan vare sig frimärke eller adress, till sitt oexisterande barn, då brister det. Han skriver till sin "vackraste, älskade unge" om allt de kommer göra ihop, hur han kommer älska det, skydda det, bygga kojor ihop, gråta ihop, fira ihop, inspirera varandra. Han signerade brevet med "frid och kram från din pappa som aldrig fanns". Konvulsionerna av gråt som strömmade upp ur min hals ville aldrig ge sig och ändå är det inte JAG som upplever detta. Det är han som aldrig kommer få barn. Jag har chansen. Och han avslutar med att vi ska ta vara på tiden här på jorden och jag sluter mina tårfyllda ögon och är ganska säker på att jag gör det, för rädslan för att inte göra det är för stor. Ibland när mamma och jag pratar om Kristian säger jag "tänk om han faktiskt överlever, som ett mirakel?". Hon brukar lägga huvudet på sned då och säga "men det kommer han inte göra Julia". Varenda gång är det en väckarklocka som tjuter precis vid mitt öra att ta vara på det jag har här på jorden. Tack Kristian för att du påminner mig, och jag hoppas fortfarande på miraklet jag vet inte kan hända. Jag är glad att vare sig du eller jag gett upp.


Kommentarer
Postat av: Sophia

men du, du skriver ju så fint. jag ryser lite.

2013-07-16 @ 17:22:58
URL: http://enmansteater.blogg.se
Postat av: Julia L

Så fint skrivet. Du är fin. Jag saknar dig.

2013-07-17 @ 17:55:17

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0