julviva

Tar på mig skorna med de nya sulorna i. Packar ner det sista i den, nu tunga, fejkskinnsryggsäcken. Matlådor, extrakläder och min kalender. Går ut genom dörren och möts av en vind som blåser sig upp under min tröja och tar sig längs med magen. Allt är sådär grönt fortfarande, så det nästan sticker i ögonen. Blommorna blommar, står i sin fulländade prakt och vevar i vinden. Ändå får jag den där isande känslan av att detta känns som höst. Det är lite kallt, jag kanske skulle tagit jeansjackan på mig? Går i alla fall ner för deras långa stentrappa, idag är jag förberedd. Halar upp en plastpåse från fickan och går över det oklippta gräset fram till körsbärsträdet på deras tomt. Nu är inte jag någon slags körsbärslover, men de pionröda körsbären som växt upp där på deras gräsmatta gör mig så himla glad att jag fyller påsen till hälften innan jag vandrar ner till bussen. Vandrar mot ännu en dag på jobbet, som jag trivs så bra med. Det är väl förvisso inte så mycket Jack Dawson över mig som jag hade hoppats. Bara på insidan.

 

Jag slutar klockan fyra och det är fredag. 12 timmar kvar tills semester. 6 timmar kvar tills klockan fyra och det är fredag. Jag har citrongul tröja och lila keds. Om 24 minuter öppnar jag butiken. Jag är redan klar med allt, envisas med att komma långt innan jag börjar för att strosa runt, räkna kassan i min takt och leta efter fler glömda pepparkakor. Sen, när jag öppnat, kommer vakterna här i centrum. De kikar in, alltid med ett stort flin över hela ansiktet som får mig att se exakt likadan ut. En dag kom de inte förrän klockan elva. "Jag trodde ni hade glömt mig". "Aldrig att vi skulle". Sådant gör min dag. 22 minuter kvar.