mitt 2013: mars
Mars började med att snön nästan var borta, jag såg om mina grey's-boxar och åkte till Örebro. Festade på kåren, träffade människor jag tyckte om och upptäckte en ny stad faktiskt. Hängde lite med fina Jess.
En dag lagade jag massor med mat och en annan färgade jag håret och klippte mig för över 2000 kronor. Levde på den lilla snö som fanns kvar på backen efter det, rådyrt ju.
Oftast tåg jag 06.19-banan från Larsberg, solen var liksom precis uppe då, känns overkligt i dagens mörker. Vet att jag gjorde smoothies kvällen innan som jag sen drack påväg till jobbet i och med enorm morgontrötthet. Använde mössa som vanligt 24/7.
Den nionde mars på kvällen smsade Sabina mig. Hon skrev och frågade om jag hade hört om lavinen i Åre, det hade jag och tyckte det var läskigt. Hon skrev att jag skulle kolla Gavlings facebook-sida och där någonstans hittade jag någon som hade skrivit att han hade fastnat under snömassorna och sedan avlidit. Det var så jäkla overkligen och jag mådde så illa av dödens närhet. Grät sönder mig själv på ett pendeltåg och blev tröstad av random kille i Årstaberg.
Jag sov som vanligt mycket hos mina favvisar på Telefonplan och vaknade upp till den här synen. En dag fixade Sara in mig och Juls på ett Book & Dreams-event och vi var allmänt råpepp.
En dag gick jag tidigare från dagis och mötte upp Patric och hans lillebror plus lite släkt till dem och åt middag på Berns Asiatiska. Det var helt jävla fantastiskt. Både mat och lokal var bara helt underbara!
Åkte hem en helg, vintern gjorde återvisit igen och jag, mamma och pappa kunde åka turskidor på Vänerisen. Helt fantastiskt fint var det.
Tillbaka i Stockholm igen gick jag och Julie på streetdance, boxning och gymmade ihop. Var så sjukt övertaggade och kilona rasade i jämn fart pågrund av hormonförlusten också. Blev glad av att träna vilket ju är sjukt logiskt.
Mars var en bra månad med mycket resor, träning och kärlek. Det som skymde solen var bara att förlora en vän, jag vet faktiskt inte varför det tog så hårt på mig. Vi hade inte umgåtts eller hört på kanske ett år men ändå gjorde det mig så ledsen. Kanske för att han var en sån trygghet, en sån stor del av min vardag i Stöten. Jag vill så gärna åka upp i år och bara säga hejdå till hans dörr, åka i mina gamla backar igen och köra i diket med en skoter.
Kommentarer
Trackback
