"man lever bara livet en gång, det är det som är grejen"
Det är måndag igen och jag har sett den sista av de tre delarna av Torka aldrig tårar utan handskar. Sett hur Rasmus familj begraver sin son i Koppom, där han bara blev mobbad och aldrig fick vara sig själv. Hur Benjamin som älskat honom och tagit hand om honom inte ens fick vara med på dödsannonsen.
Det gör så ont överallt att de inte fick bli gamla ihop. Att något som var så starkt inte fick fortstta. Och jag hatar och älskar scenen där Rasmus inte kan sova och går upp och bara säger rakt ut att han inte vill. Inte vill vadå undrar Benjamin från sängen.
Dö.
Och Benjamin vill hålla om, hålla nära. Men Rasmus vill inte, klarar inte, vill inte smitta, vill inte släppa fram känslorna. Så Benjamin brottar till slut ner honom, får honom att inse att han inte släpper, inte ens när Rasmus är som sjukast. Varför får sånt hända? Varför får inte sånt här hända?
Varför finns det fortfarande så många killar där ute som säger att homosexualitet är okej "så länge de inte stöter på mig". Som att homosexuella inte skulle känna av signaler av att någon inte vill.
Alla dör, Benjamin blir ensam kvar. Det måste också vara så hemskt och hela slutscenen känns som en stor lögn när han säger att han lever ett fint och bra liv. Han ser så ledsen ut att det värker i hela mig. Förra måndagen kunde jag inte sova, vi får se hur det blir ikväll. Det är i sånna här lägen jag vill leta mig fram till filmer som Rasmus och de andra varit med i (eller ja de riktiga personerna) bara för att försäkra mig om att de lever.
Fan va bra serie.
Bilderna är från min weheartit-sida.
Kommentarer
Postat av: Maja
Har inte ens sett de sista avsnittet än och läste det här och ryser fortfarande i hela kroppen. Det är sjukt att det ha varit såhär och fortfarande är på många ställen.
Trackback
