julviva

Sätter nyckeln i låset och vrider om, vet hur det ser ut där inne men tar ändå en sekund extra innan jag kliver in. Lägenheten är skinande ren och han har lämnat en lapp till mig, han lovar att vara tyst inatt när han kommer hem. Men han är inte här, och det driver mig till vansinne att vara ensam. Jag har liksom aldrig varit det. När jag bodde hemma kom Max alltid hem ungefär samma tid som jag, och Bullen var ju hemma såklart. Och i Stöten försvann begreppet ensamhet ut med första vindpust. Sen flyttade jag in med Claes, och vi hade olika tider men då var han alltid den som var hemma när jag kom hem sent på kvällen och gnällde över min dag. Sen Julie och Fred och så Patz familj. Och nu, bara ett jävla tomrum där våra scheman rullar om varandra totalt. Och ja, det finns andra människor i mitt liv men jag behöver dem i min vardag, så nära att jag inte kan välja bort dem på grund av lathet. Så nu trycker jag i mig några chokladbollar och tycker oerhört synd om mig själv. Fast jag egentligen borde fira att ledigheten gick igenom och att jag ska till Barcelona.