på hemmaplan.

Nu sitter jag (det är inget vi) på ett tåg med mamma till Linköping. Vi har flugit, rest i över 30 timmar och resdammet, kallsvetten och tidsskillnaden ar grymt påtagliga. Jag grät på planen. Borrade in mitt huvud i patrics axel och tänkte "nu tar allt slut" om och om igen. Värmen, kaoset, havet, ledigheten. Möttes av mamma och pappa på Arlanda och det kändes så splittrat. Så som jag saknat dem, verkligen längtat. Och nu är de en symbol för slutet på ett ascoolt äventyr. Sverige är grått och tyst och bjuder på snöflingor som landar på mina nakna fötter i flipflopsen. Utanför fönster glider flempan förbi och jag ser polisstationen där vi förnyade våra pass för två och en halv månad sen. Pass som varit ens viktigaste ägodel och som nu är fyllda med stämplar. Verkligheten känns hård och plötslig, men sen är jag också jetlaggad och lite ensam. Det här ska gå bra, ge mig lite tid och sömn bara. Hej alla fina!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0