julviva

För exakt ett år sedan var jag i Stöten. Överallt nu ser jag statusuppdateringar om folk som åker upp igen, som langar bilder på elk eller stökiga rum och snöfyllda pister. Och det gör det här inlägget så himla nödvändigt och självklart. Inlägget om Stöten säsong 10/11.

Jag åkte upp den tionde december, med mamma, pappa och Kajsa som också skulle säsonga. Jag hade tömt matbutiken, min garderob och mammas plånbok i princip. När vi såg skylten "15 minuter kvar" började jag få en klump i magen och det kändes liksom inte fullt lika roligt längre. Mycket väl tjöt jag sönder första tiden, jag längtade hem något så fruktansvärt och det gjorde ont ont ont. Men sen lärde jag känna de här tjejerna.

En till familj. Några som alltid var där, oavsett man ville eller inte. Regeln om att man inte fick låsa när man duschade uppfanns ungefär vid andra måndagsklubben och någon ensamtid fanns inte i, lägenhet 6554. Vi var tillsammans. I början dock umgicks jag mest med den här bruttan för vi var lediga ihop.

Världens bästa kossi. Vi åkte skidor och bräda med Adde, fick våfflor av polackerna i senja 1, spelade kort och här håller vi på med en misslyckad hamburgelunch.

Måndagsklubbar drog igång, såväl drickandet. Med tjugoåriga Matilda i familjen och Jansson två meter från dörren besöktes Systemet en gång i veckan ungefär. I början var det cider, rekorderlig -skogsbär men sen avancerade vi till svensk starköl på grund av priset och seglarvatten till det. Jäkla budgetdricka men vi klagade inte nej, i med lite citronjuice skrek Sabina och sen hävde vi. Vi var ute så himla mycket, åkte taxi upp för backen med Petter eller Jesper, dansade med polacer, drack briska, spelade blackjack, åkte pistmaskin till krogen, dansade på Fjällis, såg Daniel Adams-Ray på Harrys, hånglade, träffade massa massa nytt folk, körde ölspel i Senja. Och i slutet av säsongen gick vi inte ens ut, vi radade upp alkoholen och spelade sen med andra ord (vårt bästa bästa spel) eller spelade mario kart med killarna.

Jobbet var tufft i början faktiskt. Det var freaking iskallt i början, första veckan spenderade Tildis och jag på branten och det var 29 minus. I 29 minus langade vi liftar, meckade med våra momentnycklar och slogs om att inte få åka upp till topplift. Sen började man gilla att jobba, i alla fall jag. Att lyssna på p3 på mellan eller topp, sola lite på gran och kron och busa med barnen i vargliften. Åka bakpå Rikard S skidor ner till soltorget från vargbackens topp.

Roar sa att solen inte skulle komma över toppen förrän den första februari, och det gjorde den inte. Men när den väl kom, fan vad glada vi blev! Vi åkte skidor i solen, kunde stå ute utan att frysa ihjäl och på morgonen var det lite lite ljusare. Jag och Filip åkte tillsammans i backen en hel dag i bara tröjor och jag började gå över till Wiklanders altan med Ville tätt som tätt där vi solade och drack öl. Pratade om kvällen innan, om penisar kan bli solbrända, om vi någonsin mer kunde röka vattenpipa, hur vi skulle fuska på med andra ord för att vinna osv.

Åh Jansson, vår kära granne. Som mest var hos jämt, såg på när vi lagade mat, tittade på rädda Willy med oss och bråkade med Sabina och Mario Kart. Han fick en muffins till födelsedagsfrukost, Gavling fick en pannkaka med siffran 30 i chokladsås. Vi älskade vårt hem, våra grannar, vår tvättstuga, vårt förråd, vi älskade övre nedre så mycket.

Andra människor jag hängde med och bara tyckte så mycket om.

Söta söta emma.

Bästa bästa flippen, min blåsfiskskompis. Vi som hängde konstant på mellan och topp, hamnade efter varandra på soltorget och solade sönder i sittliften en dag.

Erik Gavling, favoriserad mekaniker kan man säga. Vår bästa "hej jag har haft sönder tvättmaskinen igen"kompis och mycket mer. Sista dagen hade vi champagnefrukost hemma hos oss och den här dagen (på bilden) var vi ett jättestort gäng och grillade nere vid en flod (å?). Han, jag, Binis och Adde (som jag inte har en enda bild på, jag vågade väl inte) körde alltid en utekväll tillsammans i veckan då vi var lediga ihop. Hade förfester hos Gavling, lyssnade på Happy Ending och köpte äckliga shottar till varandra på Tipi.

Jag tror ibland att Stöten påverkade mig mest av alla. På grisfesten, när allt vibrerade av spänningen av att säga hejdå. Då bara grät jag, jag grät på Wiklanders axel, mot Gavlings skjorta, mot Patrics hals, mot Ville, mot Vendi, Binis, Matilda, mot Jossan. Vem fan grät jag inte emot? Wiklander sa att jag bara visade vad alla andra kände, att något helt och hållet höll på att gå fel, gå sönder. Och jag har nog blivit skadad av Stöten, det är verkligen det bästa jag någonsin gjort. Jag vet för tusan hur snö luktar nu för tiden, hur det känns att behöva sparka upp dörren till huset för att komma ut för all snö, att lyssna på "lys lys, som den sol du är", åka längdskidor utan fäste, skotta snö tolv timmar i sträck, hur skidorter ser ut på våren (simbassänger), hur mycket alkohol jag kan dricka innan jag kräks, hur Paradise Hotel -låter, hur man mår efter en natt med vattenpiparökande, hur Torsbydialekten låter, hur man vinner på blackjack, hur man flyttar liftarna på solliften snabbast och så mycket mer. Och vet ni, efter Stöten, då spriddes vi för vinden igen. Inte alla men de flesta. Och vi hörs inte så ofta, det är en busy tid för de flesta, den där tjugoårsåldern. Men jag bara vet att jag älskar dem så mycket, särskilt dom där tre jag bodde med. Matilda, Sabina och Vendela, mina fina. Och ja, nu är stöteninlägget slut och det är så mycket jag inte skrivit eller visat. Men det blir bra såhär. Puss.