om fejkleenden och svart guld.
Igår hade jag ännu en dålig dag på jobbet. Mådde inget vidare och det gick långsamt och blev fel, sådär som det blir ibland. Idag vaknade jag upp och kände "idag igen?" och deppade ihop. Patz fixade frukost, lät mig ligga i hans famn och försökte och försökte peppa mig. Tillslut sa han något hans mamma lärt honom för ett tag sen, att när det känns tungt - då ska man le! I början känns det superknäppt och så men tillslut fattar inte hjärnan de dubbla budskapen utan man börjar bli gladare. Så jag fejklog idag i värsta stressen och då blev det faktiskt bättre. BOPen samarbetade och bär chris kom med ett stort glas cola och jag kände isen klirra not tänderna, då kände ja bara MEN JA! Har världens finaste omkring mig. Nu ska jag höra av mig till zuccini dom opererats idag, scary shit.
Åh, skönt att höra att det faktiskt hjälper att le fast man verkligen egentligen inte vill och kan. Ska pröva det nästa gång!
dudu, det finns forskning på att det funkar! sök på directed facial action task så kan du läsa om experimenten! försökspersoner bads typ rynka på pannan eller kontrahera smilmuskeln, zygomaticus (så himla roligt namn) och oftast så upplevde personerna den emotionen man uttryckte med ansiktsmusklerna. lovar!
