Det skulle vara väldigt lätt för mig att säga att jag älskar allt med havet. För det gör jag väl? Stjöstjärnor, saltet, fiskar, sand, koraller, tång. Men jag har ju mitt hajproblem som består. Och grejen är att även om mina ögon ser skillnad på en haj och en späckhuggare så gör inte min rädsla det. Men jag älskar valar ändå, särskilt späckhuggare. Ni vet, man såg rädda Willy och sen kunde man inte tänka sig en annan framtid än att simma runt med en späckhuggare som kunde tänka sig att räcka ut tungan åt en.
Visste ni förresten att de inte alls räddar Willy, eller Keiko som han egentligen heter? Det är bara på film (något jag verkligen aldrig verkar förstå). Nej, han blev inslängd i en uppvärm, klorfylld pool igen direkt efter att filmen gjort succé. Men som tur var reagerade så många att han tillslut blev förflyttad till en mycket större tank där han blev anpassad för att gå ut i det fria igen. Och så småingom fick han faktiskt dö i havet. Efter att för första gången på 20 år fått hoppa ovanför ytan, något han inte kunnat i sina grunda bassänger.
Jag är någon löjligt stor djurvän. Jag hatar djurparker, i alla fall såhär i efterhand. Såklart älskade jag också som de flesta andra barn att titta på giraffer, elefanter och tigrar på Kolmården. Och delfinshowen var sjävklart en höjdare. Men idag skulle jag inte vilja sätta foten på en djurpark, eller ja, innerst inne såklart men det går bara inte. Jag vet inte om det är bra eller dåligt eller vadsomhelst. Men tänk att stå såhär mitt emot en späckhuggare.
Det gör mig ledsen ända in i hjärtat. Jag vill att de ska simma i havet. Men jag gosar gärna med dem. Om de kommer upp sådär bredvid båten, öppnar munnen och låter sådär som Willy gjorde. Då skulle jag klappa den på tungan, som man ska.
Djur är liksom något så himla fint. Och man får inte göra dem illa. Någon gång ska jag bli vegetarian, när det inte är lika gott med hambrugare och kycklingsallad.
