en patetisk ensam lite varelse.
Sitter på min älskade matta och gråter floder. Försöker att inte torka bort dom, för då åker mascaran med. Jag vet att jag kommer hem snart men det känns bara... som att jag blivit så stor, vuxen. För sen blir det Stöten i vinter (jättekul verkligen!) och då är jag borta jättelänge och jättelångt borta. Och även om mamma skrattar och säger att jag förmodligen säljer jordgubbar nästan sommar med så gills det inte. För det är så långt dit.
Men tro mig, jag njuter också. Jag har tjatat om ett jobb i flera hundra veckor nu. Så jag är glad. Men det gör ont som tusan för det känns som att jag snart ska åka in och äta min "sista" lunch med mamma samtidigt som vi bor under samma tak.
Kommentarer
Trackback
