julviva

Nu är den här. Tar med sig mörker, stjärnor och iskall luft. Man tar på sig flera lager kläder och hela tiden faller höstlöv ner i huvudet på en och fastnar i haldsuken på vägen ner mot den ständigt våta asfalten. Av alla kläder blir min kropp ledsen och jag kliar sönder den. Den vill ha saltvatten och sol med d-vitamin. Eller känna den där lustiga men goda doften på ett solarium, men det känns så fel. För även om man bara lever en gång, vill man att det ska vara länge. Jag vet inte vad jag ska göra med hösten, för det känns som min sista höst någonsin på väldigt väldigt länge. Jag börjar få panik när jag tänker på att lämna alla för fem månader. Vakna upp i mörker, ta på mig underställ och skidkläderna och pulsa ut i snön medan kompisarna där hemma kan sätta sig på bussen till varandra. Fyra timmar bort blir ett äventyr, något jag måste klara. Något jag kommer klara. Jag måste bara svälja min ångest ett tag till, ta en titt på klockan och lägga ner huvudet på det nytvättade örngottet.