i walked into a minefield.

åh, sitter här och har råpanik. Försöker skriva något djupt och fint om kärlek. Det. Går. Inte.
Det jag vill ha fram är liksom att jag sett på Valentine's day och att jag älskade den, för jag älskar allt sådant där. Jag har inte så stora krav på det  i verkligheten, men på film, ah ljuvt.
men såhär skrev jag en gång.

Jag skriver det här när jag har druckit ett glas vitt vin, en och en halv briska cider och en fatöl(+ en fördrink med champagne). Jag är alltså inte objektiv. Jag ser det med alkoholens ögon. Ändå så har inget känts så nykter och äkta på länge som det här.
Jc, som han kallas. Han var plötsligt där. Jag hade skymtat honom, även mina kompisar. Tänkt att han var bortom räckhåll, att han ändå var där med den han ville och att det inte var jag.
Så tog mina händer och drog mig nära. Buggade med mig. Utan att ens reagera tackade jag pappa i smyg för alla gånger han lärt mig grundstegen och alla knäppa snurrar i den roliga dansgrenen.
Men nej, det hela var overkligt. Min mage var bubblande, mitt leende konstant. Han skrattade, gillade att jag kunde följa och snurra så mycket som han ville. Sen släppte han mig. Men tog genast tag igen, tryckte mig nära. Jag kysste honom på halsen och sa "du dansar så bra och du är så himla snygg". Vi dansade en gång till, snurrade ännu mer och åh vad han höll hårt i mina händer.
Sen släppte han. Och utan att jag hann öppna ögonen efter att ha skrattat åt våra snurrar och omfamningar och hans "du är också snygg", hann han förflytta sig tio meter bort. Kanske fem men vem bryr sig, långt bort från mig. Och hon snurrade en annan tjej på samma sätt, buggade med henne, körde några valssteg. Först kände jag en kall vind i halsen men jag kunde liksom inte bryta ihop. Det var bal, det var
fjorton månader sen jag fick de känslor jag fått för honom och det var helt enkelt inget att göra åt.
Men det känns. För åh, jag kysste han hals och jag viskade de där orden. Men jag fick inget tillbaka förutom världens bästa dans och världens snyggaste leende. Och plötsligt känns studentfesten på torsdag ännu mer lovande, även om jag vet att ingenting kommer hända då heller. Hur mycket jag än vill.
Men åh, den stunden, kanske en minut lite drygt? Bästa på himla länge. Tack Jc.
Jag skriver det här när jag har druckit ett glas vitt vin, en och en halv briska cider och en fatöl(+ en fördrink med champagne). Jag är alltså inte objektiv. Jag ser det med alkoholens ögon. Ändå så har inget känts så nykter och äkta på länge som det här.
Jc, som han kallas. Han var plötsligt där. Jag hade skymtat honom, även mina kompisar. Tänkt att han var bortom räckhåll, att han ändå var där med den han ville och att det inte var jag.
Så tog mina händer och drog mig nära. Buggade med mig. Utan att ens reagera tackade jag pappa i smyg för alla gånger han lärt mig grundstegen och alla knäppa snurrar i den roliga dansgrenen.
Men nej, det hela var overkligt. Min mage var bubblande, mitt leende konstant. Han skrattade, gillade att jag kunde följa och snurra så mycket som han ville. Sen släppte han mig. Men tog genast tag igen, tryckte mig nära. Jag kysste honom på halsen och sa "du dansar så bra och du är så himla snygg". Vi dansade en gång till, snurrade ännu mer och åh vad han höll hårt i mina händer.

Sen släppte han. Och utan att jag hann öppna ögonen efter att ha skrattat åt våra snurrar och omfamningar och hans "du är också snygg", hann han förflytta sig tio meter bort. Kanske fem men vem bryr sig, långt bort från mig. Och hon snurrade en annan tjej på samma sätt, buggade med henne, körde några valssteg. Först kände jag en kall vind i halsen men jag kunde liksom inte bryta ihop. Det var bal, det var
fjorton månader sen jag fick de känslor jag fått för honom och det var helt enkelt inget att göra åt.
Men det känns. För åh, jag kysste han hals och jag viskade de där orden. Men jag fick inget tillbaka förutom världens bästa dans och världens snyggaste leende. Och plötsligt känns studentfesten på torsdag ännu mer lovande, även om jag vet att ingenting kommer hända då heller. Hur mycket jag än vill.

Men åh, den stunden, kanske en minut lite drygt? Bästa på himla länge. Tack Jc.

och det är nog det jag kan uppbringa om kärlek för tillfället. och det räknas fortfarande.

Kommentarer
Postat av: sara

du skriver så otroligt bra och det här var så fint att höra. eller läsa, för hört det har jag gjort. men det blir så fint när du skriver ner det. älskade du.

2010-10-14 @ 22:43:42
URL: http://slitet.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0