julviva

åh.Jag åt upp allt godis. Och nu pickar hjärtat i högfart, precis som i en vettskrämd fågelunge utan färdigväxta vingar. Mina tårar svämmar över och faller ner över mungiporna som ändå trots allt lite ler. Det sägs ju att vi inte kan sluta leta förrän vi hittat. Att vi vägrar ge upp. Att livet inte fortsätter förrän vi har svaren. Och jag kanske fick svaren ikväll. Svart på vitt. Hugg i hjärtat. Minnen från en svunnen tid då allt egentligen tycks ha varit så enkelt. Men egentligen var det så hjärtskärande det kunde varit. Och då kunde jag inte sätta ord på det. Men det kanske jag kan idag. Och jag önskar att jag kunnat det då. Och ibland tänker jag på tiden då saker som inte skrevs ner, saker som inte dokumenterades - faktiskt också existerade. Som bara finns kvar som märken på kroppen och inristade i huvudet. I bland tänker jag, tänk om jag fick göra om. Ge det en chans. Fast jag tror att ett nittonårigt hjärta med kunskap om livet aldrig kommer känna lika mycket som mitt sjuttonåriga hjärta gjorde då. Aldrig någonsin.