du för dig som en storstadstjej.

Vissa dagar går allt emot en. Man kan inte duscha, man är ensam hemma, man har bakfyllehuvudvärk och är tillrågad på allt stressad.
Men, man är ju ensam i hela staden. Man kan cykla där och ingen är vaken. Då äger man allt man rör vid, all luft man andas.
Det kan fortsätta gå fel. Pizzor kan bli försenade, man kan inse att man inte alls är så king som man trott.
Men när ett tåg är en timme försenat och äntligen kommer in, då känns det sådär bra. Då kurar man ihop sig under vårjackan, somnar med kinden mot fönstret och vaknar inte förräns i Vingåker.
Man kanske missar tåget till Linköping. Då känns det förjävligt.
Men så hamnar man med sex stycken andra som känner samma sak, och det enda man tänker på är psykologilektioerna och att vi nu är en psykologisk massa.
Vågar man så bryter man alla svenska regler och sätter sig brevid någon man inte känner. Har man tur, som jag, skrattar man hela de 10 milen och lär sig mycket nya grejer och helt plötsligt känner man, tur att jag missade det där tåget.
Det känns såhär med såna där dagar när allt går emot en och man kan ändå inte låta bli att må bra.
ja, jag älskar maneter.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0