se pappa det snöar ute och snöflingorna är så stora att jag vill spara dom i en glasburk :
Skulle gå ut i vardagsrummet och säga godnatt till pappa. stannade bara till och tittade ut på snöflingor, stora som lovikavantar, som föll mot marken. Bestämde mig på två sekunder, slängde på mig en hoodie och max skor och sprang ut. Jag försökte verkligen få till en bild som kunde representera känslan av att våga, att lägga bort ansvaret och att leva nu. Men det gick inte riktigt som jag ville. Men något sånt här presterade vi ihop, jag och nikon.
Ibland slår det mig att vi alla står inför samma avgrund, eller språngbräda. Att min inte är längre än andras, eller för den delen kortare. Jag spelar mina kort så att jag vet att jag kommer förlora något. Men chansen om att vinna något större är för stor för att jag ska kunna ignorera det här. Det känns som att lämna sängen på morgonen: varförvarför lämna det varma, det trygga, det sköna. men varje gång jag stannar ångrar jag mig för jag kan ha missat så mycket. så nu skjuter jag, nu vågar jag, nu lämnar jag sängen. och i morgon börjar jag min sista dag hemma på väldigt väldigt länge. och det bränner i ögonlocken men pirrar i magen. naiviteten säger att de är kvar när jag kommer hem. och att utveckling och förändring inte bara är tuffa ord i ett svårt sammanhang utan saker att ord att luta sig emot som en lite för hård men kär axel. nu lämnar jag sängen.
Kommentarer
Trackback
