finally.

nu börjar hallunicationerna.
jag tror inte att jag är så trött, huvudet känns fortfarande klart
men egentligen lurar jag mig själv. kroppen skakar lite. benen viker sig när reser mig upp för att gå och kissa.
hjärtat slår så fruktansvärt långsamt. klockan är bara 23.11 men tänk att föra tjugo timmar sen var jag i London.
känns som om jag sjunker ner i sand, orkar inte ta mig upp.
får nog erkänna att tröttheten tagit över mig kropp. att jag inte är en sådan som kan klara mig vaken såhär länge. drack ändå en cola förut, sockret sprang runt i min kropp och fick min puls att öka med tusen.
mjölk och kakor. min mage skriker efter något. jag orkade inte ta mera mat förut. det blev tomt på tallriken men jag orkade inte. svag är jag. svagare än genomsnittet kanske. oroar mig för mycket, tunnelbanekort som krånglar, tåg som är försenade, missade plan. Slappnar jag av en endaste sekund är jag rädd att den lägger av. Stänger ner. Långvarig vila.
men jag vågar släcka lampan. orkar inte vara rädd nu, inte orolig. ska sova själv inatt. kommer nog tyvärr inte märka skillnaden, för nu stänger kroppen ner. Nu ska jag sova.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0