julviva

Jag vill ha ett rus på vänner. vill också vara ute i natten och fota stjärnor som det naturligaste. jag vill också ha ett eget soundtrack som följer efter, smyger efter och spelar sådär bäst som bara det kan. sen vill jag också vara sådär säker, sådär konfettilycklig och samtidigt lyckas skriva som en ångestladdad poet. vill också kyssas och vakna upp bredvid. vill också gråta för att musiken är sådär underbart underbar, vill också att det ska vara sådär enkelt. att inte artonårsåldern skulle vara sådär tydlig och bestämmande, möjligheter till möjligheter som svämmar över och lämnar en med ännu mer tankar. vill också att han ska se mig. men så är det väldigt fint också, det där med jag. att jag håller mig själv i handen, som jag inte kunde när jag var sjutton. som jag inte kunde för några vekor sedan, men nu så måste jag. om ja ska sluta med allt. allt som berusar och gör mig hög. förutom det som verkligen har det som mål. då måste jag vara beredd. och det är nu jag förbereder mig. för nu blir det mörkt, november är bara till hälften över och sen kommer december och är också mörk, och tar med sig fester där jag måste blunda för att inte se. men texterna som rinner ur mina fingrar. de är bara känslor och känslor är inte på riktigt. alla kompisar och vänner och människor flyter samman här, man kan inte skilja dem åt och snart är alla samma person. de små orden är väl de som berör mest, men det är de som blir slagna. varför tävlar jag när det inte finns något att vinna. men nu vågar jag, nu ska jag våga. precis som när jag trodde att jag var oslagbar. precis som då ska jag våga. nu igen.