julviva

jag har alltid haft ganska lätt att få ut mina känslor i ord, men då på tangenter. Någonstans påväg ut genom munnen i en smart formulering virvlar jag till det och mina ord låter alltid så konstiga. Men det känns ju alltid bättre att få det ur sig, så jag försöker här. Bloggen som får mindre och mindre besökare, som tur är?

Höstdepression, smaka på ordet. Visste känns det torrt, knastrigt och du känner igen smaken. Du gillar den inte men du har lixom inte hjärta att spotta ut den, du vet inte ens hur du skulle göra det. fan känner jag rätt ofta nu, allt känns lamt men den här gången längtar jag inte efter världens förrändring eller att något äventyr ska ligga på dörrmattan när jag kommer hem från skolan, jag längtar efter tryggheten.
Tryggheten, jag har jagat den hela min barndom, hela min uppväxt. Gör inte alla det?

Såhär ligger det till. Jag känner mig kall, jag känner mig ensam och som om jag inte passar in. Jag försöker att sluta vara beroende av den jag älskar mest för att det inte ska göra så förbannat ont om något skulle komma emellan (det jag ägnar mina mardrömsnätter åt). Jag deppar helt enkelt.
Jag söker inte medlidande, om det vore så enkelt, jag söker bara mig själv. För just nu förstår jag inte en människa, jag tycke alla har dåligt temperament, inte kan läsa mina känslor, inte ställer upp, inte tröstar, inte älskar. Men så är det inte, det där är jag. mina egenskaper.
allt det här leder till min mage. den skriker, jag skriker. ibland kan jag inte gå. ibland förstör jag för min bästis i sthlm genom att konstant klaga över min mage. jag måste kanske börja ta tabbletter för den igen. lungna sköna tabbletter.
om ni nu skulle få för er att oroa er. så gör inte det. ha lite överseende bara. pyttelite.


blev sminkad på bodyshop i alla fall. fint och glad blev jag. sen grät ja lite för ja sakna johan.