julviva

julia rullar tummarna. rullar tummarna. rullar tummarna är något man gör när man är 60+, har ont i ryggen eller varken är ledsen eller glad för att man snart ska dö. julia sjutton år är ingenting av det där. möjligtvis har hon ont i ryggen. hon sitter på bussen, den skramlar och den är varm. julia rullar tummarna och tänker på musik kompisar fester. nej det gör hon ju inte. julia är ingen vanlig tonnåring eller så är hon så vanlig att det blir ovanligt. julia är ledsen. bussen är så ful. snön kommer ner från himlen och hon är ensam. ensam med busschauffören och tanten med alla pantburkar. om bussen vände om, då skulle allt se så mycket finare ut. inte för att hon skulle titta åt andra hållet utanför att den var påväg. nu är bussen inte påväg, den ska bara hem. lämna av julia och få henne att sluta rulla tummarna. julia vill tillbaka till sin pojkvän. han är varm och han förstår. julia känner sig kall och oförstådd. hon gör ingenting. känslorna är som en småbarnsmammas, rutinen har blivit så hemsk och tråkig men hon skulle döda dör att ingen skulle ändra på den. hon vet att alla andra tar tag i det. gör matteläxan, tänker på sommarjobb och nyårsoutfiten. julia rullar tummarna och känner doften av sitt otvättade hår. ingen på bussen vet vem julia är, ingen vet ens att hon sitter där. det passar. söndagar tänker hon, söndagar har en tendens att vara så fruktansvärt läskiga. fruktansvärt. alla säger att det är en slapp dag, en onödig dag egentligen. men för den som rullar tummar blir det lätt läskigt, stressande och bara ett tecken på skiljande. dagen d då ingen mer trygghet når en förräns om fem hela dagar. fem hela dagarns väntan.
julia slutar rulla tummarna och går ut ur bussen.