julviva

kanske dags att sluta låtsass. kanske dags att byta ut, titta längre bort och växa upp.
bli vuxen, inse motgång som medgång, jag som seglar - vet ju att det ibland blåser medvind, ibland motvind.
men det har inte varit lätt, mitt psyke springer och alla vet ju att min kondis är för dålig för att hinna ikapp.
jag har så mycket att säga, för lite att uttrycka. inse att jag är annorlunda, lika precis normal.
kanske var det inte såhär det skulle bli, men är det inte av motgångar man blir en bättre människa, det sägs ju som så.
jag var inte redo, jag är inte redo. möjligheten finns att jag aldrig blir det. jag var inte redo för er, ni var inte redo för mig.
kanske borde jag rycka på axlarna mer, det verkar så skönt. få in den där nonchalanta knycken och sen är allt bra. men är det dit jag vill komma, till ett axelryckande.
jag måste nog börja om, men inte här. inte fysiskt. eller, så kanske även det. åka någonstans, vara borta, försvinna, tänka och lära känna mig själv. utan era jävla axelryckningar. för jag är så trött, för jag är så rädd. se mig inte, titta hellst bort.
jag har väll inte bett om det här, eller gör jag det omedvetet. varför vill jag tro att ni är likadana, men att jag inte berättar det.
jag är glad, klart jag är. men jag är inte sådan människa som ni vill att jag ska va. varför låter jag er ens kräva det. och vilka är ni. vad är det ja skriver till, en lysande skärm som håller mig vaken och som jag hoppas ska ge mig alla svar.
ni har alltid räckt till. alla gjorde sitt bästa. alla utom jag som stannade och frågade, om detta verkligen var rätt. det var jag som var ljungberg, som stannade upp spelet och lät motståndarna flockas runt oss. ursäkta fotbollscitatet, ville bara va ni.
ville bara vara ni.

men det är tur att jag inte är det