julviva

kanske är det dags för ensam är stark, något som mina erfarenheter säger att jag ska hålla mig borta ifrån. mitt i värmenböljan stöter jag på kyla och jag blir arg. är det inte min värld att anpassa, varför ska jag ta hänsyn. en kram. en värmande kram. ibland misstolkat av mig, att samhället är jävulskt och att den brunaste ögon jag vet inte längre tittar på mig med den kärlek jag kände. ibland när ingen förstår, en flykt där saltet härskar och de brunaste mjölkglasen är det enda att titta på. en förfluten barndom som kanske inte alls övergett mig, en duggande regn jag inte känt värmen av på så länge. felsägningar, skrik som aldrig tar slut men som bara tröstas av kudden med mönster som för tankar på indianer med sorgsna själar. en brunhet viktigare än det gula leendet, ska jag bli som de? jag saknar nätter av villkorlslös omfamning där mitt hjärta andades. dödskallarna samlade i en burk eller på ett silverfat, vad säger de egentligen till mig när jag inte lyssnar. fantasin som inte rinner. sorgliga felsteg som inte löser sig, jag gråter av saknad av mig själv. skräck som blandas med undran, inte är jag redo själv.
egentligen är bara en pinne till lagd, kanske av oss själva. kanske är någon annan. rädsla är en av de punkter en lärare letar i vår ögon. varför spelar världen ingen roll när inte herrn existerar.