iskalla händer
| om man läser längst ner på min blogg så ser man att sara skrev det första inlägget. Där skrev hon att jag skulle skriva ner alla mina tankar som for runt i huvudet. Och det är precis vad jag tänker göra nu. Hela jag är ett enda stort förlåt. Jag vet inte vad det är med mig för tillfället. Så fort någon säger något så blir jag antingen irriterad eller ledsen. Jag tror helt plötsligt alla ljuger och stör mig på allt som händer. Jag känner mig som en skurk. - prata inte med Julia, hon blir bara arg och skriver om det i sin blogg !. så känns det just nu, inge vidare trevligt. Min lilla Maximilliam är på sjukhuset med en rutten blindtarm uttagen. Plötsligt ångrar jag allt jag sagt till honom. Han är ju endå min lillebror, min enda lillebror. Och jag tänker på vad jobbig han är, hur enormt störande det är att ha honom i hasorna och höra hur han gnäller och bråkar. Fan. Men pappa säger att det är det lättaste operation man kan göra men till och med han vågar erkänna att det är otäckt. Det känns som alla sviker och ibland vill jag bara skrika åt er att sluta vara så konstiga. Men så inser jag att det är jag som förrändrats. Det är jag som gör allt krångligt och svårt. Jag skulle inte vilja att någon rörde mig just nu, jag tror att alla de känslorna som skulle komma ut då, det skulle bli för mycket. Och just nu, just nu orkar jag inte ens bry mig om att min blogg förvandlats till en känslodagbok som alla får ta del av. Egentligen vill jag inte att ni ska älska mig, jag ger inte lika mycket tillbaka. Samtidigt skulle jag inte klara mig utan er en sekund. Jag vet som sagt inte vad det är med mig. Helt plötsligt känns allt bara för jävligt. Jag luktar skräck. Allt jag skrvier är inte bara till för att få det ur mig, det är till som en ursäkt. För att ni ska förstå. Eller kanske i alla fall försöka. jag vet inte om resa bort är lösningen. Just nu kan inte ens drömmarna om sommar hjälpa. Den tar ju också slut. Och dessutom, visst har man dåliga dagar på sommaren? Det är bara så att vi förtränger, vi tror ljuset kommer med alla lösningar. datalektionerna är ett bevis på min hopplöshet. Jag tycker faktiskt det är en ganska rolig lektion och kan få till några äkta leenden då och då. Men så kommer rösten, rösten som säger att jag gör fel. Som ger mig blickar ingen annan ser. Som får mig att sucka och börja om igen. Ingen annan hör den rösten, jag vet att den tillhör mig själv. Att jag låter den komma fram när jag är svag och trött. Jag är så rädd att detta är ett slut. Inte på mitt fysiska liv, nejnej. Men andra saker gör mig skräckslagen om de skulle ta slut. Den tillvaro jag lever i just nu är ju faktiskt underbar? Jag är på rätt väg, igår kände jag tillochmed jättestark lycka. Så aldrig att jag skulle ge upp. Men det kanske ni gör. |
Kommentarer
Postat av: s
jag vet inte ens om du vill att jag kommenterar detta inlägg, att jag skriver tillbaka till dig vad jag tänker. men jag tänker göra det ändå. för jag älskar dig julia, och jag tänker aldrig ge upp. hur mkt du än gör det, kommer jag aldrig göra det. och det vet jag att ingen annan av dina närmaste kommer heller. tro mig, du är det bästa vi har.
Trackback
