som en novell om just nu, och sen.
Jag ligger i soffan, i hörnet mot den ljusblåa kudden och med pläden över fötterna. Boken, älskade underbara fantastiska boken, ligger ihopslagen på bordet, utläst. Bredvid ligger kortet på ett av barnen från jobbet som börjar skolan i höst, kortet jag fick hens sista dag igår, och som använts som bokmärke.
Igår, efter en flaska cava, smårätter och promenad i ljummet regn i höga skor, låg Michael och jag under täcket och pratade. Jag hade släckt lampan men ville fortfarande prata, berätta, dela med mig och lyssna. Jag pratade om barnen på jobbet. Kände hur det värkte till, alltså på riktigt, som ett litet vemod som sprider sig i bröstet, när jag tänkte på att inte träffa dem mer. På att i höst är det någon annan som håller om, snyter, tröstar, skrattar, busar och visar världen för de där. Vemodet tröstades lite av att Michael nästan förstod.
Det är ju inget vemod, det som tar vid. Jag har sökt till sjuksköterska, för att sen kunna läsa till barnmorska. Jag har frivilligt valt att kasta mig in i en underbetald, omdiskuterad och slitig bransch. Men, jag tror på det här! Många många gånger har jag tänkt att det bara är att kasta sig in i något, det vill säga en universitetsutbildning, för det kommer aldrig infinna sig en sån där brinnande känsla för något. Men nu. Jag drömmer stort om att få alternera jobb på ungdomsmottagning med kvinnokliner, mödravårdscentral och förlossning. Få ge kvinnovård min tid och mitt intresse. Lära mig mer, bli uttråkad på vägen, hitta nya vägar och ny kunskap som bär mig framåt. En av mina bästa vänner har en sjukdom som bara drabbar kvinnor, många kvinnor, och det finns inget botemedel. Jag vill kunna vara med och forska, leta svar, kräva engagemang och finansiering av att hitta lösningar. Hjälpa kvinnor och barn i mer utsatta länder än Sverige om jag vågar, försöka vara, om bara så på ett litet litet hörn, med och sänka mödradödligheten i världen. Så mitt vemod nu, det är bara ett kvitto på att jag gör rätt.
Och i min soffa då? Jag känner mig så hemma. I morse, ensam vaken på vår fiskbensparkett, med en kopp te och regnet knackande på fönstret. Hemma. Och nu, ensam igen med många lampor tända, soul-musik på stereon och en mage som krånglar, men ändå ett lugn. Rudsvägen känns hemma, som Karlstad, som jag i min och Michaels relation. Och som i mig själv. Hemma. Samtidigt, i ett annat rum i mitt hjärta, längtar jag så efter Stockholm. Hela min bok utspelar sig i Stockholm och jag längtar efter att ta vyn från Mosebacke i famnen. Åka tunnelbana och kliva av i Midsommarkransen, gå förbi pizzeria Tellus, där jag och Julia hämtade pizzor när jag fyllde 20. Gå utmed Strandvägen på sommaren, mot Djurgården och Gröna Lund. Alla turister, båtar, fåglar, doften av bräckt vatten och hud som bränns lite av den starka solen. Jag vill gå uppför Götgatan, titta in och minnas Rebellen som Claes och jag alltid handlade på, fortsätta ner förbi Hattbaren och Medborgarplatsen. Vika av och slutligen vandra Skånegatan ner. Landa på Nytorget, titta på pionerna utanför Urban Deli. Minnas utflykter hit med mamma, mormor och alla mina vänner. Blundar jag kan jag också stå under ett stort parasoll med mamma och mormor för många år sedan. Regnet hackar nästan sönder paraplyet och vi är otroligt tidiga till vår frukostkurs. En dörr öppnas och en ung man tittar ut, han har håret instoppat i en pösig kockmössa, bjuder in oss i skydd från regnet, till bageriet. Där äter vi småkakor från igår och får bröd nedstoppat i väskorna. Mamma är så lycklig, tar stora tuggor och säger att hon helst äter sött till frukost. Mormor och lite vilsen men inser det fina i det som händer och jag är inte ens i närheten av lika lyrisk eller lycklig över det ögonblicket då, som jag är idag.
Dags att släcka lampan, krypa ner i de nya lakanen, vänta på att Michael, varm och med svag alkoholdoft, ska krypa ner bredvid om några timmar.
