julviva

Jag har väldigt lätt för att bli rastlös. Imorse när jag vaknade insåg jag ganska direkt att jag inte skulle åka ut till Skoghall och titta på rockkarusellen osv osv. Då blev jag ledsen, det kändes i hjärtat. Jag gillar inte att bara vara hemma, eller jo, det är klart jag gör men inte alltid.
När vi är hemma för länge utan paus för att åka bort, till Linköping, på semster eller annat då bryter jag nästan ihop och känner mig instängd. Det är lusigt för jag känner ingen som är en sådan trygghetsnarkoman som jag, borde jag då inte trivas med ett bekant mönster som följer mig?
Jag läser den så stora bloggen niotillfem, den är som en ljuv drog för mig. Men idag efter skolan gjorde den mig nästan lite ledsen. Jag insåg verkligen hur mycket min blyghet, rädsla och dåliga självförtroende hindrar mig! Allt det där gör att jag inte vågar. Rastlösa människor är oftast effektiva om de lyckas kontrollera sig själv och de klarar jag ju galant.
Den här tjejen som skriver den där bloggen, som jag nu envisas med att referera till, hon rymde till New York i 3 månader efter gymnasiet och jobbar redan på sitt drömjobb, hon har festat till klockan elva på morgonen, upplevt kärlek så det står härliga till, har en underbar lägenhet osv osv. herregud. tjejen är 23. jag är sjutton, snart förjävla arton år. Förväntas jag på min artonsårsdag i augusti vakna upp med en plan, helt utan rädlsor och med ett engagemang utan dess like? Ska jag springa ut i livet, resa till thailand och leva på pengar mina föräldrar sparat ihop under en hel livstid.
Nej, jag kommer låsa in mig på mitt rum. Drömma mig bort, skriva ner massa fina tankar och lyssna på musikalmusik. Nej, jag är inte nöjd med det. Jag vill kunna våga mer, jag vill kunna våga stå på scenen som igår. Jag var bra igår på teatern, det var jag sannerligen. Eller? Jo det var jag. Självkänslan är inget fel på.
Jag vill våga. Jag måste jobba på det för att få en bra hälsa, vi pratade om det idag på idrotten. Jag började tänka då.