julviva

Småsnyftar lite över min kanelbulle på tunnelbanan. Känner mig livrädd, förlamad och fastnaglad i sätet. Det här kommer inte gå. De tre senaste dagarna har en viss trottoarkant spelats upp på repeat i min skalle. Nu är jag nästan 21, då var jag nästan 18. 20 och 17. Och jag lovade mig själv att det aldrig skulle få hända igen, aldrig. Men nu gör det nästan lika ont, fast jag väntar på den där värsta ihåliga känslan. Men snart är jag framme och då ska 40 barn distrahera mig i 9 timmar, längtar och tar sats från sätet.