ensam i en sittlift med snö överallt.
Satt i sittliften idag, alldeles ensam och med all snön omkring mig. Det var alldeles tyst förutom några ljud från de få skidåkarnas svängar under mig. Jag satt där i mitten med stavarna i famnen och bygeln nedfälld som en sköld framför mig. Började tänka att "nu är det bara jag, det hänger på mig". Och det är det ju alltid, hur många människor man än har runt sig. Världens underbaraste familj kan ju helt plötsligt splittras om det vill sig illa. Den bästa pojkvännen kan försvinna och vännerna kan byta stad och åsikter. Hur negativ jag än verkar så har jag väl rätt? Och jag försöker bara inse att man behöver ha sig själv om man ska kunna ha de andra utan att vara rädd hela tiden. Så jag vågar åka sittliften själv, ett litet steg. Och vågar på kvällen njuta helt av skratten över sällskapsspelet med julölen i handen. Slappnar av lite och tar julledigt ifrån alla komplicerade tankar. Hänger med bästa broshan istället.
