jag måste ta mig i kragen.
Så jävla rädd ett virvarr av hemska känslor, ensam övergiven rädd för att andas. Rädd för att bli glömd, utkastad, misslyckad. Finner små glädjekorn mitt i folkmassan på ett kärleksfullt grönan med fina vänner och i en tvättstuga med iskallt golv och en varm person som bryr sig. Gråter hela vägen hem från t-centralen, skrattar genom hela mornar. Hittar ingen mening, snurrar in mig själv. Lyssnar på glee tills till och med de känns fattiga och ger mig klumpar i magen. Var tog min självkänsla, mitt jag, mitt tuffa jag - vägen? Kvar är en ynklig person med darrande händer och kvällsångest.
Kommentarer
Trackback