it's like i'm homesick for a place that doesn't even exist.

Jag är hemma nu, efter tre timmars tågresande är jag hemma. Med den officiella ursäkten att gå på begravning imorgon, prata med min tandläkare och sånt. Och egentligen för att läka ett litet hål, eller ett stort. Något är inte som det ska, något gör mig faktiskt ledsen. Får mig att bli trött, orolig och att ligga sömnlös. Inte något som går bort på några dagar och med hundra kyssar (även om det hjälper). Något som behöver läkas av de allra närmaste.
Som konstant regn på insidan.

Jag älskar min familj, de är verkligen mina närmaste, de vet hur jag reagerar, hur jag beter mig, hur jag mår, de bryr sig. Och ändå, eller precis just därför, är det så läskigt att veta att deras liv fortgår precis som mitt, fast utan mig. Plötsligt har jag till exempel umgåtts mer med stockholmsmänniskorna än dem, och det märks. Jag har bara inte riktigt vant mig vid att vara ifrån dem, vid att skriva i 20-26 när jag beställer tågbiljett, att vara vuxen enligt SL. Att få jobb man inte trivs på. Det tog hårt på självkänslan och psyket, nu känns det som enorm uppförsbacke att börja söka jobb igen. Där av pausen här hemma, muminlakanen, jordgubbsyoghurt, zso, kompisarna, Arnön.
Kort och gott det bilden förmedlar.
Nu ska jag rulla igång Avatar och försöka se klart den för en gångs skull. Fint avslut på världens bästa dag.

Kommentarer
Postat av: Anonym

jag saknar dig.

2011-09-29 @ 20:52:54

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0