något som inte är så läskigt, förutom att dela det med er i alla fall.
Ibland förstår jag inte min vilja att hela tiden komma framåt, att alltid testa nytt. Att passera gränser, att aldrig stanna kvar för länge på ett ställe, att hela tiden hett önska sig något nytt. Som att jag är rädd att någon, eller någon, ska hinna ikapp om jag inte flyr. Att adrenalinet som fyller mig varje gång jag gör något som är så läskigt att jag ligger vaken om nätterna, som gör att jag nästan kräks av nervositet, är det som egentligen för mig framåt - får mig att andas. Att jaga, men alltid titta bakom axeln för att inte vara den som blir jagad.
Det är lustigt, för jag är den typiskt svenska trygghetsnarkomanen. Som ständigt är rädd, ständigt låser dörren innan jag ens är innanför. Som sväljer klumpen i halsen nästan varje gång jag är påväg till jobbet, för rädslan att göra fel. Som hela tiden önskar att jag bara kunde andas lite lugnare och inse att jag är bra på det här, för att sen återvända dag på dag med den här tryggheten. Istället chansar jag, lämnar trygghet, lämnar hemma och flyttar, börjar nya jobb och lever med den där skräcken - som egentligen för mig framåt.
Min kropp skakar av rastlöshet just nu. Kroppen är så seg på endast cola, bröd och nudlar. Kolhydraterna spirar i kroppen, blodet forsar och hjärtat pumpar. Samtidigt den där sjuka tröttheten. När jag egentligen bara vill kasta mig ut. Gå vidare, ett steg längre, ny level! Jag vet det här, kan det här. Vad kommer nu? Jag är som ett otåligt barn som, kan tyckas ouppfostrat, frågar när vi är framme och vad som händer då och vad kommer sen och vad ska vi göra nu? Känslan att alltid vilja åka är lika utmattande som privilegierad, den får mig att alltid vara redo.
Ibland är jag rädd att jag aldrig ska stanna upp. Eller att jag ska det. Tänk om något kommer ikapp, om ett minne uppenbaras. Något traumatiskt, något som måste bearbetas, som förändrar mig. Eller tänk om jag en dag stannar, om jag en dag inser att jag är precis där jag vill vara - länge. Det vill jag uppleva. Men just nu, fortsätter blodhunden i mig att fånga vittring på nytt och läskigt. På adrenalin som får blodet att pulsera under ögonlocken, svetten att lackas i knävecken och mitt sinne att lugnas för en stund.
Det är lustigt, för jag är den typiskt svenska trygghetsnarkomanen. Som ständigt är rädd, ständigt låser dörren innan jag ens är innanför. Som sväljer klumpen i halsen nästan varje gång jag är påväg till jobbet, för rädslan att göra fel. Som hela tiden önskar att jag bara kunde andas lite lugnare och inse att jag är bra på det här, för att sen återvända dag på dag med den här tryggheten. Istället chansar jag, lämnar trygghet, lämnar hemma och flyttar, börjar nya jobb och lever med den där skräcken - som egentligen för mig framåt.
Jag blir så rastlös, får panik av att inte göra någonting. Av att vara på samma ställe. När jag var yngre hade jag regler för hur många helger i rad jag kunde vara hemma, tre tror jag var max. Sen åkte jag, packade en väska, köpte en tågbiljett. Åkte till mormor, till stockholm, till varsomhelst. Målet var inte det viktiga, bara den där förbannade resan dit då jag inte kunde påverka ett skvatt. Bara invänta, känna den underbara och skrämmande tryggheten lämnas bakom mig. Kanske för att jag visste att den skulle vara där när jag kom tillbaka. För det gör jag alltid. För att det finns där.
Min kropp skakar av rastlöshet just nu. Kroppen är så seg på endast cola, bröd och nudlar. Kolhydraterna spirar i kroppen, blodet forsar och hjärtat pumpar. Samtidigt den där sjuka tröttheten. När jag egentligen bara vill kasta mig ut. Gå vidare, ett steg längre, ny level! Jag vet det här, kan det här. Vad kommer nu? Jag är som ett otåligt barn som, kan tyckas ouppfostrat, frågar när vi är framme och vad som händer då och vad kommer sen och vad ska vi göra nu? Känslan att alltid vilja åka är lika utmattande som privilegierad, den får mig att alltid vara redo.
Ibland är jag rädd att jag aldrig ska stanna upp. Eller att jag ska det. Tänk om något kommer ikapp, om ett minne uppenbaras. Något traumatiskt, något som måste bearbetas, som förändrar mig. Eller tänk om jag en dag stannar, om jag en dag inser att jag är precis där jag vill vara - länge. Det vill jag uppleva. Men just nu, fortsätter blodhunden i mig att fånga vittring på nytt och läskigt. På adrenalin som får blodet att pulsera under ögonlocken, svetten att lackas i knävecken och mitt sinne att lugnas för en stund.
Kommentarer
Trackback
