pojkar som gråter och flickor som tar dom i hand
när man är sexton år, då är det okej. okej att ligga i sängen och vara absolut övertygad om att det är försent. att man gjort sitt i livet och att det nu inte blir bättre än såhär. man kommer aldrig bli riktigt lycklig, riktigt lycklig, för man kommer aldrig mer kunna bli kär. man har glömt bort hur man gör, glömt bort hur det känns. och man beter sig som en undrande ska. man skriver meddelanden över hela den ångtäckta duschväggen, man läser sorgliga kärleksböcker och lyssnar på melissa horn och kent. det är okej när man är sexton. för efter det, efter den där åldern. då vet man bara att det faktiskt inte handlar om den rätte. för den rätte är i alla förälskelser, i alla förhoppningar och varje flyktig kyss.
men om man fyllt arton långa år. och ändå tror att man är känslosamt förstörd och att den rätte redan passerat. och om man inte då förstår det där, att det inte är försent. då är man ändå ganska sorglig. då kanske man kan fortsätta att skriva meddelanden på duschväggen.
Kommentarer
Trackback
