molnigt i huvudet


det verkar som om maktbehovet steg oss till huvudet
som om känslor och beröring inte alls var det som betydde något, nej nej bara uttrycket
vi sprang sprang sprang och tillslut ramlade vi ihop ned på en stig fylld av grönt
vi svimmade av salt
jag vaknar upp, törstig rädd och konstig
att vara oslagbar
det finns en viss gräns för det också
känner på kroppen
ett stort hål på vänster sida
fan
blod överallt
men jag lever konstigt nog
trots hur långt vi sprang
jag lever utan hjärta
och jag visste inte om det
löften om kärlek var inte vad de verkade som
så nu tar vi öl
gömmer oss för verkligheten

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0