julviva

Okej, jag vet inte riktigt vad det är som hänt. Eller vad som händer. I onsdags frågade Ida hur jag mådde. Jag kunde ärligt svara att jag mår bra. Mamma och Bullen är friska, ångesten över arbetslösheten har inte kommit än och vi skulle ut på kvällen.

Igår såg Sara och jag New Moon. Jag har liksom föreställt mig att filmerna som någon tonårshysteri. Som något som gör att man får pirr i magen. När vi skulle lägga oss igår hade jag ont i bröstet, det gjorde liksom ont att andas. Min kropp var alldeles matt och ögonen tunga. Sista scenen, den när både Jake, Bella och Edward är med, den gjorde så himla ont. När Bella säger: tvinga mig inte att välja. För jag väljer honom, det har alltid varit han. Åh herregud så ont det gjorde.

Grattis. Jag har liksom fallit, jag har blivit team Jacob, jag har blivit kär i the Twilight Saga. Och jag har dessutom blivit införstådd med hur ospännande mitt liv är.

Sara sa på natten när vi skulle somna: jag önskar att du fick känna som jag känner nu. Du är värd det.

Hon har rätt, jag har ingen kärlek i mitt liv. Och jag önksar också, ibland, att jag skulle ha det. Att jag skulle ha någon som Jake, som springer emot en och snurrar runt en när man inte har setts på länge. Som drar upp mig över ytan och får mig att andas igen. Alltså, en kändiscrush i min ålder är bara fånigt. Jag är inte ens säker på att det är en sådan. Fast jo, alla symptom stämmer och mitt liv känns halvt tills innan jag får se Eclipse. Fanfanfan.

Så, om Ida skulle fråga mig idag hur jag mår. Då skulle jag inte svara likadant. För idag känns det omöjligt, omöjligt, omöjligt att hitta kärleken som jag så tydligt undvikt i några månader.