han den dära igen.




Jamie Voon sjunger i bakgrunden och jag ligger ovanpå de blommiga laknanen i lägenheten. Tänker på första gången jag var här, i mammas blus och mina förstora jeansshorts. På hur han mötte mig utanför huset och jag hoppade upp i hans famn och hans händer, starka armar, som bar upp mig och aldrig tänkte släppa. Nu bor jag här. 

Det är så himla lätt och så himla svårt att vara 22, snart 23. I alla fall om en heter Julia och är 174 centimeter. Vad är mitt syfte här på jorden liksom kan en undra. Vart ska jag vara? Vad ska jag göra? Det enda som är säkert är med vem. Är nykär efter åtta månader. Räknar timmarna när han är på jobbet. Lovar att jag vet att jag är bortskämd med att känna så, med att vara så kär. Vi gör nästan allt ihop. Jag tror det är därför det funkar så bra, för att vi är överaktiva. Rastlösa, nyfikna. Och för att han har stort tålamod. 

Kommentarer
Postat av: Julia L

Finaste ni. Jag saknar er!

2014-05-06 @ 21:51:02

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0