julviva

Jag såg på Facebook att den första snön föll i Stöten idag. Jag undrar om du hade lagt ut en bild på Facebook om det. Peppat att snöläggningen kunde börjat snart, att du var så himla nära att få starta din skoter nu. I tio år valde du att uppleva den där första snön till snöslasket i april där uppe. I tio år träffade du nya människor, färskingar som mig som fastnade vid den trygga mekanikern två lägenheter bort. Du med din jäkliga äckliga öl, dina underställ varenda gång jag såg dig utan skoterstället i trapphuset och på dina skidor. Du på skotern, framför mig, jag - livrädd. Jag blev nog vuxen där i slutet någon gång, men alla gånger innan det var jag bara en vilsen ungdom som hade för mycket funderingar. Då kändes du som den vuxnaste på plats. Den vettigaste.  Snön faller för första gången denna vintern och för första gången på tio år är inte du där. Det gör ont i mig. Att snön som du älskade så heligt också fick ta ditt liv. Jag saknar dig Gavling, snön påminner om dig. Jag tänker hur den faller på vårt övre nedre, täpper igen vår port, hur den lägger sig tjockare och tjockare på Branten, hur Kronliftens spår blir vitt och hur grantopparna tyngs ner av snön. Jag åker kanske upp i år. Är jag i Sälen måste jag dit. För att säga hejdå på plats. Idag har det gått 7 månader och tio dagar. Du är saknad. Jag tänker på dig ibland.