julviva

Igår ringde jag och grät i telefon till Michael mellan klockan ett och halv fyra på natten. Ni vet att jag bara kan vara ärlig. Jag grät för att det blåste ute och jag var rädd. Rädd för det som hänt på Lidingö men två antastade och misshandlade tjejer. Rädd för min balkong, ljuden av flaskorna och mörkret. Jag grät och hulkade fram att jag skulle vara vaken tills det blev ljust. Vid tre bytte jag säng, tände alla lampor och lyssnade på Ms röst i luren. Jag var rädd. Rädd för paniken som bara eskalerade, rädd för att inte somna och kanske också rädd för det som ska hända nu. Flytta. Inget jobb. Kommer han tröttna på mig? 

Panik. Jag ville ringa min bästa och be henne rädda mig men vill aldrig vara en börda. Jag vill be Daniel gå hundra meter från sin lägenheten till min och sitta i samma rum som mig tills pulsen slutade skena och kallsvetten la sig. Tills andetagen blev klara igen. Istället ringde jag den människan som inte kunde röra vid mig, stryka mig över håret och somna bredvid. Han fick nog använda all sin mentala styrka när jag skrek åt honom och grät tusen tårar. 

Nu ska jag precis somna i bästa soffan hos Julie och Fred. Som det känns nu vill jag inte ens tänka på en enda natt till själv. Samtidigt vill jag klara av det. Har gjort det så så många gånger, varför inte nu? 

Jag somnade i deras badkar förut. Ögonlocken svek mig och värmen och tryggheten av att de var där ute i köket fick det ledsna i bröstet att ge mig sig lite. Julia hittade mig med vatten över knäna men det var ingen fara. Allt kändes bättre ett tag. Förändring är svårt. Snart kommer jag i alla fall blogga som vanligt igen, när jag vågar vistas där min dator bor. Sov gott tills dess vänner.