leap of faith.

Jag tänker att några av er kanske undrar om jag har ett jobb att komma till i Karlstad. Det har jag inte. Om det känns läskigt? Oerhört. För hur bra jag än är som ledig person, som person som tar sovmorgon, som person som träffar vänner på dagarna, som tränar när det är ljust ute och som trivs framför mina serier så behöver också jag pengar + sysselsättning för att somna nöjd. Jag har panik över att komma hem och vakna måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag av att Michael går till jobbet och att jag ska stanna kvar i sängen. För på onsdagen eller kanske redan tisdagen kommer det kännas lite surt, lite obekvämt att han drar in pengarna och jag ligger där och biter på mina naglar. 
 
Jag har sökt mycket, jag är nog platsbankens flitigaste användare för tillfället. Det är dock lite svårare än vad jag trodde att få jobb hemma. I Stockholm är arbetsmarknaden oändlig, personalbristen inom förskolor enorm och säljare söks hela tiden. Hemma tror jag att kontakter är oerhört viktigt. Och visst, jag har redan några fina kontakter som hjälper mig, som fina Maria. Men det lossnar inte. Försöker bolla mina känslor över vad jag vill göra och vad jag kan. Fick mail till jobbet idag om en kund som kallade mig "kanonförsäljare", jag vet att jag kan. Jag hoppas bara jag får chansen att visa det hemma, och förhoppningsvis också prova nya grejer jag kan misslyckas med och sen bli bäst på! 
 
Varför flytta hem innan jag får ett jobb då? Min underbara chef här lockar med 24 timmar i veckan hela december, något som räknas som riktigt bra inom Handels tycker jag. Men jag ska hem. Måste våga, måste vara på plats för att ens kunna få jobb. Första veckorna får jag vara snäll mot mig själv och läsa detta inlägg tusen gånger (ÄLSKAR DET). Dessutom vill jag hem till M. Vill satsa och ge allt. Tro inte att jag ger upp Stockholm och att han bara väntar, vi pratade på att han skulle komma hit men i och med att han har ett heltidsjobb och jag ett deltids och dessutom en andrahandslägenhet föll lotten på Karlstad. Jag är nöjd. Nu ska det bara hittas ett jobb. Jag vågar. 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0