julviva

 Jag tycker så väldigt mycket om att skriva. Det här skrev jag för ett tag sen och idag tänkte jag att ni kanske kunde få se. Det är egentligen ingenting, bara något jag skrev när jag hittade de här tre bilderna. Som förövrigt är från weheartit. 

 

 

 

 

 

Efter timmar av vändande och vridande tar hon sig upp ur de svettiga lakanen. Hon trär en blå kofta över armarna och nattlinnet och kliver i sina röda träskor. Ute slår värmen emot henne som den kan göra i en bastu, hon får andas med munnen för att det inte ska sticka i näsan. Hon rundar husets kant, möts av den otroliga utsikten över havet, som om det var på bushumör har vågor som toppas av skum men som ändå inte kastar sig in över de kala klipporna som stormvågor gör. Hon går förbi hallonbusken, drar in doften av bär som precis fått dagens första strålar sol på sig. Hon viker koftan och bildar en liten skål som hon lägger ned hallonen i. Tar med sig dem ner till klipporna, sätter sig precis så att vissa stänk når henne men lagom långt bort för att inte bli våt. Klockan kan inte vara mer än sju och sommarsverige har inte vaknat. Hennes hus ligger avlägset men precis nedanför de där klipporna hon nu sitter på finns en liten liten strandremsa.

 

Där leker en morgonpigg flicka med en hundvalp som knappt kan stå på benen. Längre bort i en ihopfällbar solstol sitter flickans morfar lätt framåtlutad och håller koll på vågorna och sitt barnbarn. Morfarn brukar se till hennes hus när hon är iväg. Iväg. Tankarna flyger bort till de barn hon syr ihop på det som är hennes jobb. De smala händerna som ständigt greppar efter hennes och ögon som antingen lyser av rädsla eller bara är släckta i ren apati. Hon tänker på hur deras ögon spetsas när skott avlossas och bomblarmen tjuter. Hon är mer rädd för deras reaktion än vad hon själv är för bomberna. Hon tittar ner på sin hand där ett hallon gått itu och färgat tummen röd. Hennes arm är spräcklig av ärr från olyckan, det har ännu inte läkt med det kommer det. Armen kommer läka men hon undrar om hon någonsin kommer kunna sova längre än till klockan sex på morgonen igen.

Hon tänker på hur hon ska kunna återvända ner, smyga in till de barn som sover i de provisoriska tälten och hitta något av dem som ännu inte vågat sluta ögonen. Visa dem den lilla flaskan hon fick av sin mamma när hon var liten, den med ett skepp i. Hon älskar hur barnens rynka av bekymmer plötsligt för några sekunder slätas ut och istället facineras av hur ett sånt skepp får plats i en sån liten flaska. 

En våg slår upp, välter ut hennes hallon ur den blå koftan och håret blir blött. Det är inte kallt för solen är redan så varm som den någonsin kan bli i Sverige i mitten på juli. Flickan på strandremsan har lagt sig ner i sanden med valpen bredvid sig, morfarn har flyttat solstolen närmare för att ha bättre koll.
Hon vill också ha bättre koll. Så fort armen läkt ska hon resa ner igen. Ta med sitt lilla skepp och rädda så många liv hon bara kan. Men först ska hon äta upp sina hallon.