julviva

Du säger att jag gett upp innan vi ens börjat. Har jag gjort det? Varför kan jag inte bara mana fram den där känslan av att vara glad för dig, och trygg i att det är vi? Att du är där och jag är här är det enda jag tänker på, jag sitter med telefonen i handen på festen och jag lägger en kudde bredvid mig i soffan för att känna att någon är där när jag ska sova. Och idag åkte jag till lägenheten jag ska bo i, och såg ingenting. Ingen framtid, kunde inte se mig där, men vet att jag om bara någon vecka faktiskt är där. Verkligheten att ha mer än 30 minuter till stan. Undrar vartifrån min dramatiska ådra kommer och ställer in terapin i veckan. Tanken slog mig att jag kanske borde släppa dig, att det skulle göra mindre ont om jag visste att du inte skulle komma hem. Bilden i huvudet av dig med någon annan gjorde dock ännu ondare och min negativa cirkel fortsätter. Låt mig vara ledsen, låt mig vara i det här. I morgon åker jag till barnen igen, finns inget som dom när det gäller att glömma.