julviva

Jag lyssnade på Elsa Billgrens sommarprat och såg skogarna åka tyst förbi utanför tågfönstret. Kände mig vemodig, och började tänka. Patric säger alltid att jag tänker för mycket, och det har han på ett sätt rätt i. Jag mår ofta dåligt över att mina tankar rusar iväg och gör värstascenarion och överanalyserar saker över sin gräns. Nu tänkte jag på Karlstad och på Stockholm medans ängar och sjöar byttes mot lummiga parker och höghus med panoramafönster. Är jag klar med Stockholm? Har jag verkligen förverkligat alla de drömmar jag hade om att flytta hit? Eller har jag faktiskt gett det en ärlig chans och tröttnat? Det känns ibland så tomt att komma hit, rulla in på spåret och dra rullväskan bakom mig som en skamsen hund. Ingen som möter mig och skjutsar och gör upp planer. Och tystheten på pendeltåget och ingen småpratar eller hälsar på busshållsplatsen, inte jag heller. I Karlstad pratar jag med butiksinnehavarna, jag skojar med icapersonalen och jag hälsar på hundarna jag möter. Jag känner mig trygg i att folk börjar tilltala mig, jag känner mig inte hotad. Bara glad över att bli inbjuden i ett samtal. Samtidigt har Karlstad en viss tristess och Stockholm ett oändligt utbud. Men jag tar mig inte för att "sticka ner på stan" som jag gjort flera gånger på den vecka jag varit hemma. Kanske kommer förlamningen med att bo en bit ifrån stan, även om jag känner mig tryggare här än där inne. Inne i djungeln av folk som är inne, som är snygga, som aldrig pratar om sina brister. Så tror jag att dom är, fastän jag blir motbevisad då och då. Men mentaliteten här gör att jag ändå inte känner mig helt trygg i att vara Julia. Jag får ett annat skinn, ett hårdare skal och en vassare tunga när jag passerar Södertälje. Varför? Rädd för det som inte är hemma, det jag är van vid. Jag som tycker att allas historia är värd att berätta och har lika stort värde. Motsols i huvudet. Jag som ofta blivit kallad storstadstjej funderar återigen på om jag inte ska bo på landet med massa hundar och Patric och med familjen så nära det går. Stockholm kanske behöver en hälsa-på-stad ett tag snart? Kanske är jag bara lite hemmasjuk efter sommarlovsliknande semester eller så börjar Stockholm och jag tröttna på varandra?